.
Jag tycker att jag, eller barn över huvud taget, inte ska behöva uppleva saker som är hemska, som säter sig för livet, (ja vadå, självklart tänker ni då? Men om ni tänker så ska ni hoppa över dethär inlägget!) Jag ska inte behöva oroa mig för saker som jag inte egentligen ska behöva oroa mig för, jag ska inte känna till och veta vad orden blodpropp, kranskärl, syrebrist, PTCA (perkutan transluminal coronarangioplastik), åderförkalkning, artär, ballongvidgning, koronarangiografi, kanyl, kateter, kontrastmedel, kontrastvätska, stent och alla jävla ord som har med denhär jävla sjukhuspissaken att göra!! Det ska jag inte behöva! Jag ska inte veta va alla jävla närliggande sjukhus heter, och veta hur lång tid det tar att åka till nortälje sjukhus, med buss, för att man ska uppleva en hemsk bild som sätter sig för livet! I slutet så sa t.o.m en av läkarna att jag skulle kunna bli läkare, så mkt som jag kunde om dethär området! Sure, jag borde ha blivit glad, men jag var 11, och jag kunde verkligen mkt om dethär området, och det blev ju en chock när det hände från början, och kunskaperna sitter kvar. Det var som att chocken, skräcken, och rädslan, öppnade ett stort hål i mitt huvus, och allt jag fick reda på, satte sig fast! Det är inte som en läxa vi hade i franska för en vecka sen, borta, det sitter kvar! Men tro mig, jag önskar inget hellre än att alla bilder, ord, handlingar, och allt som hände under att helt år, det värsta i mitt liv, ska försvinna.
Dethär är något jag sällan, nästan aldrig, pratar om, jag vill inte prata om det egentligen, men jag var verkligen tvungen att skriva av mig nu!
